llisahedman

Min mamma har alltid sagt "hur kan man vilja bli så full? okej, om man dricker lite för att förhöja stämningen, men att dricka för att bli full?". Jag har nog blivit vuxen, för nu förstår jag. Nu skäms jag över mitt eget drickande i lördags. Jag kunde gå, jag kunde stå - men inte mycket mer. Och nu tänker jag på dem som är sådär varje helg. Jag vet flera stycken som alltid är lika jäkla full, och för mig gör det absolut ingenting - jag tycker inte illa om dem för det, och jag dömer absolut ingen. Men hur överlever de? Mår de bra? Skäms de inte? Jag förstår inte. Är jag överkänslig eller vad är det med mig?! Herregud, jag är 20år. Jag är ung och jag hade en äcklig snefylla, vem har inte? Men... jag skäms så fruktansvärt mycket. Ärligt talat.

Och jag är så osäker i mig själv nu, det måste jag erkänna. Känner mig så missnöjd med allt och mår illa av att se min egen kropp, äter ingenting vissa dagar och vräker i mig andra dagar. I lördags åt jag ingenting. Sen drack jag sprit så det stod härliga till. Hur dum är man då? DUM. Och jag vet ju det. Att man är jävligt dum om man gör det. Och det får mig att må ännu sämre. Jag vet väl förfan bättre än så. SÅ (!) nu har jag lärt av mitt misstag.

Mycket mat innan dricka.
Inte shotsrace eller goda 6:or.
Inte svepa.
Inte blanda alla olika sorters alkohol.
Inte dricka i groteska mängder.

I sommar röstar jag på grillkvällar med en vinare och gulliga människor istället för "grisfester" med dunderfylla. Och jag vill ha fina, luftiga och romantiska klänningar, vara brundbränd och saltvattenspraya håret och vara nästintill osminkad. Jag vill hoppa runt och hålla händerna med min älskling, busa och pussas genom sommarkvällar/nätter. Älska honom mer för varje dag. Det vill jag. Jag vill fnosa på honom, lukta på honom, känna att han är min och att vi hör ihop. Jag vill explodera. Jag vill kunna visa vad jag känner, önskar han kunde få förstå det. Jag lägger hellre tid och pengar på att ha roligt och mysigt med min kärlek, istället för att skämma ut mig själv och därmed honom.

Förlåt för mitt gnäll. Kände bara att jag behövde få ur mig det här. Jag är inte stolt någonstans. Det ska inte hända igen, jag ska ta mitt ansvar - och ni ska slippa läsa det här en gång till. Nu ska jag lära mig av Kay Pollak,
jag ska välja glädje! Jag väljer att fokusera på det som gör mig lycklig, det som kommer göra mig lycklig och de personer som gör mig lycklig. Just nu trampar jag lite vatten, men jag är snart på land igen - det vet jag ju! Man ska aldrig lägga mer än tio minuter på något som gör en förbannad eller ledsen, och jag har lagt all min vakna tid åt att skämmas över mig själv sen i söndagsmorse. Dags att släppa och blicka framåt!





Red ut min prinsessbebis i 2,5h barbacka igår. Var så härligt! Mitt lilla lyckopiller! :)

/ llisahedman

Jag kräks på mig själv. Vill inte se mig själv i spegeln, vill inte se mig själv uppifrån, vill inte känna min egen vidriga jävla kropp. Är så jävla uppsvälld nu så att jag bryter ihop snart. Vet fan inte vad jag ska ta mig till!!! Finns det något jag inte klarar av så är det att vara fet och äcklig. Att se fet ut är vidrigt. VIDRIGT!!!!!!!! Hade tänkt städa idag, men aldrig - ALDRIG (!!!) - att jag INTE tänker springa idag. Skiter i städning, skiter i att epilera benen, skiter i allt! Tänker springa tills jag kräks och gråter. DÅ är har jag gjort mig förtjänt av att vända hem igen. Äckeljävel. Imorgon låser jag in mig på kontoret med en termos kaffe medan alla andra äter buffé.



FYFAN VAD TRÖTT JAG ÄR PÅ ATT DET ALDRIG KAN VARA BRA!!!!





/ llisahedman

Du&jag, oss, vi!

Igår var vi på jubileumsfesten. Det var helt underbart att gå dit med Niklas, tur att jag fick tag i en biljett åt honom i sista stund. Vi såg ut som på bilderna ovan. Jag var kärare än någonsin och Måns Zelemerlöv är lika ful live som på tv. Jerry Williams var helt klart bäst! Maten var god och vinet var fint. Finast av allt var min kärlek. Jävlaanammavadkärjagäridig.



/ llisahedman

Är det bara jag som känner så? Vafan. Vi lever EN jävla gång. Varför ska man vara så jävla pråper och duktig? Varför ska man visa för alla andra att man är skötsam och "fin"? Varför väljer man inte bara bort "vafan alla andra jävlar tycker" och gör precis det man känner för? Bli sådär vidrigt full och skrattig och töntig och hoppig? Varför skiter man inte vara i alla måsten och borden och tar ett plan till en stad i ett annat land utan att boka hotell. Varför gör vi inte saker mer spontant och varför lever vi inte för stunden?

Varför sitter jag här med äckelångest över att jag har feber, är trött och att min kropp är som en blåmärke + att det är tjejvecka, vilket gör det hela så jävla mycket värre, va? Varför ordbajsar jag så in i helvetet fort nu? Varför har jag så mycket att säga när allting saknar innehåll iallafall? Varför är det ingen som tar mig i handen och säger - NU LEVER VI? Varför chansar vi inte? Varför vågar vi inte? Varför provar vi inte?

Samtidigt som jag känner mig som den där knäppisen som vill göra alla knäppa saker utan att tänka, utan att få saker påpekade för mig, så vill jag ju ha trygghet såklart. Jag vill ha trygghet i form av kärlek och lycka. Och det har jag, jag vill göra alla sjuka saker MED min kärlek och lycka, och med vänner och andra knäppa människor som jag träffar på vägen.

Jag skulle kunna köpa en flygbiljett till ett annat land och resa utan resväska och med en liten budget, bara för att prova. Bara för att få leta och få utforska saker jag aldrig någonsin annars skulle utforska. Skulle jag ha tillgång till mina konton skulle jag aldrig leta, jag skulle ta in på första bästa och därmed missa massa charmiga ställen. Fyfan mina vänner. Jag är 20år och jag är galet sugen på livet nu. Om man ändå fick leva lite hippieaktigt, lite bohemiskt. Lite galet. Blir inte ni sugna?







Nu vill jag slänga på mig skinnpajen, bekväma skor och solbrillor. Jag vill känna mig lika avslappnad och chill som jag ser ut på bilderna.

/ llisahedman

Jag orkar inte berätta om det, men det kan och inte så sällan heller, utvecklas till andra kroniska sjukdomar tillhörandes mage & tarmar. En typ av grav IBS. IBS sjukdomstillstånd varierar kraftigt mellan personer och perioder. Man kan ha samma sjukdom, men totalt motsatta problem. Tänk vad kroppen kan ställa till det!

Passade på att shoppa lite nu när jag legat i sängen och slappat lite. Blev en äckelsnygg jacka! Det värsta är att jag blev besatt av den. Skulle vilja ha storlek S, men den var slut - så valde XS. När jag kommer till kassan är XS också slutsåld, och då väljer jag en M istället? Haha. Köper oftast XS på kläder, och ibland S - så vi får väl se om den är som ett tält ellet inte! Är en oversize'ad modell, så antingen blir den väl groteskt stor - eller så det det inte SÅ konstigt ut eftersom den redan är lite slappie! Blev ett par jenas, två kjolar och ett par skor också!


Om jag var en jacka, skulle jag vilja ligga med den här jackan.

/ llisahedman

Har ni någon gång känt att ni känner er sjukt tillfredställda med livet? Ni tänker "gud vilket väder, vilken energi, vilken underbar hjärtevän, vilka fina vänner, vilka underbara djur, vilket jäkla underbart liv!" - men samtidigt har ni känt att för att det ska bli sådär riktigt riktigt riktigt, på pricken perfekt, och ni ska känna den där otroliga tillfredställelsen som faktiskt i princip aldrig infinner sig, så måste det tillföras en sak. En sådan pytteliten sak. En mening. Kanske bara ett ord. Bara den där lilla bekräftelsen på att det faktiskt är sådär jäkla underbart som man intalat sig. Som man tror.

Nämen hörrni. Vad jag gaggar!

Jag har lite feber. Mina luftvägar mår inte så himla bra och mina lungor är lite ömma vid större andetag eller små ansträngningar. Min kropp känns som ett stort blåmärke. Men jag älskar livet och förutom det är jag pigg som en lärka. Åkte hem från jobbet i hopp om att sömn och vila ska få den här ihärdiga skiten att försvinna helt. Man blir ju lite trött, faktiskt. Lite påfrestande är det. Inte så att det är synd om mig eller så, är inte dödssjuk. Bara betungande. Då är det väl bättre att åka hem och ta hand om sig själv? Framförallt när det är lugnt på jobbet. Och en bra medarbetare är pigg, kry och fräsch. Jag satsar på att bli det nu! Amen!

Fyfan. Vad jag är "så jävla lycklig". Snart öppnar jag balkongdörren och skriker det rakt ut. Skriker att mitt liv är tamefan helt jävla fantastiskt! Nu bor ju jag i ett villaområde där i princip alla är på jobbet den här tiden, så det skulle kanske inte väcka så mycket uppmärksamhet. Får göra det när jag är i ett befolkat område istället. INTE.


Det här kommer bli mitt favvolinne/miniklänning i sommar. Ska bo i det. Äckligt snygg.



/ llisahedman

Halloj! Sitter på jobbet & i princip väntar ut tiden. Det är ganska sjukt upplägg egentligen, att man först ska stressa ihjäl sig - och sen sitta rakt upp & ner och inte göra speciellt mycket för världen. Det är inte ofta vi sitter sysslolösa, och tacka fan för det - finns inget som är så långtråkigt... En annan sak som är lite irriterande är att jag börjar bli sjuk igen. Hostar blodblandat slem, har ont överallt och är trött som tusan. Under två månader har jag haft influena, varit magsjuk, förkyld, slutkörd & nu det här?! Innan de här två månaderna var det omkring ett år sedan jag var sjuk. Irriterande att allt kommer samtidigt.. Om en timma har jag läkartid & kvällen spenderas i stallet. Hoppas på att orka springa några kilometer också, om hals & lungor tillåter! Är det mycket felstavningar & sånt nu, så skylle jag på mobilen. Hatar att blogga genom den, att smsa och så vudare - men måste ju roa mig med nånting! Puss! / llisahedman

Det är inte bara det här med hästarna som förändras i mitt liv. Den 14e ska jag på möte på Komvux, och i höst hade jag tänkt sluta jobba och börja plugga istället. Det är med blandade känslor. Det känns så jäkla bra på ett sätt, känner mig mer fri och lycklig - men det känns även skrämmande. Lön mot studiebidrag? Hur ska det gå?

Mitt i allt detta så känner jag bara att jag behöver en stöttepelare. Någon som pushar mig och säger att det kommer gå bra. Någon som ser när jag blir osäker och som får mig att våga. Någon som alltid kommer finnas där, aldrig svika. Någon som jag känner att jag aldrig behöver ens fundera på om kommer försvinna ur mitt liv. Någon som jag kan släppa in till 100%. Någon som jag är villig att göra allt för, och som är villig att göra allt för mig. Även de här känslorna känns främmande för mig. Det brukar vara jag som är stöttepelaren, och nu vill jag ha någon som ömsesidigt kan ge det tillbaka.

Jag hoppas att du alltid kommer finnas för mig när jag behöver det som mest. Jag hoppas ännu mer att du är DU.

Få inget om bakfoten. Jag är även det lyckligaste tjejen på jorden! Om ni bara visste och förstod vilken helt jävla fantastisk pojkvän jag har! Niklas har gått från att vara en helt främmande människa, till att vara mitt livs kärlek och min bästa vän! Ibland håller vi på och fjantar som galningar, precis som man (jag?) gör med kompisar - och mitt i en skrattattack kan jag inse att det är faktiskt min pojkvän som är sådär jäkla underbar och rolig, som får mig att skratta så att jag inte kan andas. Som jag kan vara hur töntig och grotesk som helst framför! Det känns så underbart att det nästan gör ont i mig, för att jag inte vet vad jag ska ta mig till - så lycklig gör du mig.



/ llisahedman

Jag gör så många förändringar i mitt liv nu. Stora förändringar. Ibland vill jag bara gråta och känna att jag inte orkar göra förändringar, men jag gör ju faktiskt förändringarna för att jag inte orkar leva som jag gör nu. Det är invecklat. Det svider. Jag har ångest. Känner att jag hatar mig själv för att jag inte vet vad jag vill. Känner att jag på något sätt sviker mig själv. Jag har ju gett det hela min ungdom, jag har alltid älskat det - och nu tänker jag ge upp det.

Jag tänker sluta tävla. Jag kommer med 99% säkerhet inte ha Mirre kvar. Jag kommer lägga "hästeriet" åt sidan. Jag behöver en kram just nu känner jag. Gråta lite. Få stöd och lovord från någon som faktiskt tänker hålla sina lovord. Jag kommer såklart ha Ramona kvar, men vår tävlingskarriär är över. Det är så hemskt! Jag har tränat upp henne själv, vi har varit ett grymt team och de senaste åren har vi alltid legat på topp-placerad. Älskade ponny! Förra året tävlade vi som ridhästekipage på grund av min ålder, vi var ut på femton tävlingar - vi tog femton placeringar. Min ponny, mot ridhästar. Vilken jävla stjärna hon är! Min stöttepelare, kärlek, trogna och bästa vän. Min bebis, min prinsessa, min flicka. Vad jag älskar dig!

Anledningen till att jag slutar tävla är att jag inte tycker det är roligt längre. Ramona tycker inte heller det. Hon ger absolut noll, lyssnar inte på mig - känns som att hon verkligen inte vill. Vill inte hon, så vill inte jag - såklart. Det går inte då. Min duktiga ponny är numera 19år, och jag 20år. Vi är båda två för gamla för att kunna utvecklas och ta oss till de klasserna vi är kapabla till. Hade hon varit 9-10år och jag 14år, så kan jag lova er att vi hade tävlat elit inom kort. Jag har heller ingen motivation till träning "på beställning" längre. Vi har inte några mål, och jag är en person som behöver ha mål för att utvecklas. Jag är inte intresserad av att tävla lokalt längre, jag vill högre om jag ska fortsätta hålla på med hästar. Nu får ni tycka att det här låter hur egoistiskt som helst, men jag är FÖR BRA för att rida såna klasser. Ja, jag är det. Jag kan gå hur långt jag vill med rätt häst och en bra tränare. Punkt slut.

Men åter till ämnet. Jag kommer såklart ha Ramona kvar och hon kommer få lika mycket tid och kärlek som tidigare och bli riden 5-6 dagar i veckan. Jag kommer träna när jag är sugen på det, rida ut och busa när jag är sugen på det - jag kommer ta det som det kommer helt enkelt!

Nu vet ni. Jag har funderat ett tag, men hela tiden övertalat mig själv att det är hästar som är mitt liv. Men efter nästan 7år med egen häst = enbart skola/stall & sen jobb/stall, så känner jag att jag vill ha lite mer spontanitet och fritid. Jag har alltid vägrat ha medryttare till mina hästar på grund av att jag är för rädd att de ska bli "förstörda" - och att ha heltidsjobb, en häst under utbildning, en tävlingshäst och dessutom försöka hinna med att ta hand om sig själv, hinna träffa Niklas så mycket som möjligt, kompisar, tvätta och städa.. Nej, det går inte. Framför allt inte när man har så höga krav på sig själv som jag har. Och framförallt när man inte har stallet hemma på gården.

Jag har ont i hjärtat. Jag har ångest. Jag är arg och besviken på mig själv.



/ llisahedman

Tidsfördriv innan stalldags. Inte lätt att inte orka göra nytta, men vara för rastlös för att inte göra nånting!




Och när man är hemma & är sjuk, så känner man sig alltid så äcklig tycker jag. Passade på att göra en hårinpackning, ansiktsmask, smorde in hela kroppen, oljade håret, på med lite puder, mascara, eyeliner & läppglans - voila! Från kräkgudinna till normal.


Min fina tjej! Ingen eller inget kommer någonsin, någonsin, någonsin kunna ta din "number one"-plats. Min stöttepelare i alla lägen! Dig älskar jag tills jag dör, absolut noll tvekan om den saken.


/ llisahedman

Om du tror att jag på något vis kommer "lägga mig", så är det fel person.
Jag ger igen. Jag vänder ryggen till. Med blandade känslor, men med ett leende på läpparna!


/ llisahedman

Som ni vet så shoppar ju jag en del. Och på ett år är i princip alla "utmanande" kläder i min garderob borta. Varför är det så, egentligen? Det är inget jag ens reflektera över, förrän nu. Mina outfits är i princip alltid uppbyggda med samma koncept. Tighta byxor eller strumpbyxor och en oversizetröja helt utan former, och kanske en kavaj eller cardigan över det. Och har jag inte tighta brallor & oversize uppåt, så brukar det vara tight uppåt och oversize neråt. Jag tycker det är mycket sexigare (!) att lämna lite åt fantasin!

Men sen har det kanske lite med åldern att göra? Nu vet jag att många 40+ springer runt i svintighta kläder och har tuttarna upptrycka under hakan & en liter botox i läpparna - men om vi bortser från dessa extrema fall + att alla "mognar" olika tidigt och "på olika plan" eller vad man ska kalla det. (jag är ju skitbarnslig på vissa plan, och 90år på vissa). För vissa spelar nog ett dalande självförtroende stor roll, att man vill synas, få uppmärksamhet, bekräftelse och så vidare.

Personligen så har jag nog alltid klätt mig efter vad jag tycker passar min kropp, och det har varierat hejvilt. Jag har aldrig klätt mig efter vad jag trott att andra skulle anse sexigt, jag har klätt mig i kläder där jag själv känner mig sexig, snygg, fin, vacker (beroende på tillfälle, liksom) - och då utstrålar man ju sååå mycket mer! Sen har jag såklart, som alla andra, perioder när jag känner mig skitful & äcklig (är i en sån nu, blöööh!!), men då låter jag mig själv vara det. Brukar knappt ens piffa till mig, för känner man sig inte på topp - så hjälper det inte med smink heller! Det är bara hoppas på att kärleken, vänner & familj tycker att man är lika fin iallafall!

Nu tappade jag helt och hållet den röda tråden.. Det jag vill få fram var nog, att jag har tappat allt behov av att "visa upp mig för andra". Jag vill vara snygg för mig själv och för Niklas. Måste påminna er om att jag älskar Niklas, hur jävla mycket som helst. Så ni inte glömmer, liksom.




/ llisahedman

För det första, ett av mina mål med den här veckan var; löpning varenda dag. Vad inträffade i måndags? Jo, dampälgen ger mig en ordentlig flygtur med en fräsig kraschlandning = min kropp är blev inte i form för löpning.

För det andra, i natt vaknade jag av att jag hysteriskt knappade på telefonen. Fick panik ifall jag råkat ringa någon, gjort något på FB eller skickat sms. När det var checkat och inget hemskt hade inträffat, kände jag att det värker i hela kroppen + illamående. Somnar om, och när jag vaknade för att gå upp var jag fortfarande dålig; "men det går säkert över", tänkte jag och åkte till jobbet. Kom knappt innanför dörren innan magen vände sig ut och in. Tack för toaletten i hallen, säger jag bara! Kroppen stötte ifrån sig i några timmar, men nu har jag varit kräkfri i fyra - är väl totalt tömd, och börjar faktiskt bli hungrig.

Under mina kräkfria timmar har jag hunnit fått sms om att jag har ett paket att hämta ut. Och hunnit lägga en ganska stor order till. Plus att jag hämtade ut ett paket iförrgår. Rätt schyssta saker i det paketet! Ska dock byta storlek på ett par shorts och lämna tillbaka ett par andra.

Nejmen om man skulle försöka pilla i sig lite käk då..




/ llisahedman

Ska ner 6kg i vikt nu. Yes ba, yeah.

Hade tänkt dra till med ett ordentligt inlägg, men hinner inte nu. Kommer nog ett imorgon med lite bilder och lite förklaringar till saker och ting. Hörs väl då, då.

Pussis!

/ llisahedman

/ llisahedman